Hannoveransk och Bayersk viltspårhund, min syn på raserna och deras arbetssätt

Den Hannoveranska och Bayerska viltspårhunden är genom århundranden framavlad på att spåra i lina och att genomföra eftersök. De är lika specialiserade på eftersök som en gråhund är på att ställa älg eller en stövare är på att driva hare.

Det förekommer lite olika syn på hur de skall arbeta och vad de ska klara av. Detta är min egen syn på raserna och den kan skilja sig från andras eller den officiella

.Endast på skadat vilt

Raserna är ganska stora, relativt snabba och är inte lämpliga för annan jakt om den ska skötas etiskt. Dessutom får de inte under några omständigheter lära sig att jaga friskt vilt då det kommer att minska deras förmåga och intresse att reda ut riktigt svåra eftersök.

Temperament

Hundarna ska ha ett lugnt och tryggt temperament. De ska när de arbetar gå in i sin egen bubbla och inte påverkas av världen runt dem. De beskrivs ofta som otillgängliga, enmans hundar, egna etc.

Som jag ser det är det bara en fördel då de skall kunna jobba i ett spår utan att störas av medföljande vägvisare, skyttar, släpphundar mm. Samtidigt ska de vara alerta och snabb kunna växla upp för att avsluta ett eftersök eller avvärja en vildsvinsattack. De är ofta lite mentalt komplexa och kräver en förare med erfarenhet.

Min egen Hannoveraner är ibland stentuff, obildbar en allmän bråkstake och ibland kan en skitgrej som en bro kan vara ett oöverstigligt hinder. Han gillar bara människor och hundar han känner eller själv valt att hälsa på själv övriga får ofta en rejäl utskällning. Han är nog trots alla sina dumheter den intelligentaste och mentalt stabilaste hund jag ägt.

Skottplats

En tränad viltspårhund kan vara ovärderlig hjälp att hitta en skottplats. Ofta markerar de fynd spontant och blir riktigt duktiga på det med träning. Jag har varit med om att de markerat ett enda hårstrå på en väg, en droppe blod på en hel stubbåker, etc.. Det är vi som måste läras oss tyda just vår hund. Markeringarna kan ibland vara väldigt små, bara en snabb vinkling med huvudet.

En hund som fått  erfarenhet visar redan här om djuret är oskadat och vill inte gå spåret. Detta är en av anledningarna att hunden aldrig får jaga friskt vilt.

Jag arbetar så att jag låter hunden söka i lång lina efter spåret som leder fram till skottplatsen. Hunden visar vart spåret går och markerar oftast skottplatsen tydligt. Först därefter sätter eller lägger jag hunden och genomför skottplatsundersökningen.

Spårarbete

Spårarbetet är viltspårhundarnas paradgren. De har en utmärkt näsa som de arbetar lågt med. De gör det mesta rätt från början och blir med rätt träning väldigt duktiga.

De ska ha fysik och mental kapacitet att följa mycket långa och svåra spår. Med långa menar jag inte hundratals meter utan kanske flera mil. De ska ha hög koncentrations förmåga och kunna undvika störningar av andra spår eller vilt som dyker upp. De ska inte vara störda av medföljande släpphundar eller andra jägare som en vägvisare eller skytt. De skall klara
flera dygn gamla spår eller reda ut spår där andra hundar försökt både en, två eller tre gånger. Under spåret skall de markera blod, legor eller annat intressant för sin förare. De ska självständigt kunna hitta tillbaka till spåret vid tappt eller långa återgångar. Ofta saknar spåren helt blod och hund och förare måste därför kunna komma vidare utan den bekräftelse bloddroppar ger.

Att arbeta i lina är ett samarbete mellan hund och förare där vi är förbundna genom spårlinan. Hunden följer det för oss människor ofta osynliga spåret, de visar oss saker av intresse och vi kan bekräfta och ge stöd att vi är på rätt väg. Vi måste lära oss at förstå vår hund och se när den växlar över till fel spår.

Släpp och avslut

För att avsluta ett svårt eftersök krävs ofta en hund som kan släppas, gå ikapp och ställa eller riva ner det skadade viltet. Enligt min mening och enligt rasernas ursprung i Tyskland är den Hannoveranska och Bayerska viltspårhunden kompletta eftersökshundar, dvs de kan hantera såväl spårarbete i lina som att vid en sårlega släppas och gå ikapp viltet. Viltspårhundarna skall
ha ett högt drev- och stånd-skall.

Visst en spets är bättre ställare på älg och en Vorsteh är en bättre avfångningshund på rådjur men viltspårhundarna skall också klara det. Det skiljer även en del på hur det jobbar sig ikapp viltet där tex spetsen ofta söker i vind och kommer snabbare till avslut medan spårhunden ofta spårar ikapp och det tar lite längre tid innan den kommer fram till viltet.

Det skiljer en del mellan individer här och långt ifrån alla i Sverige används till löshundsarbetet. Min egen hund är mer en ställare men håller fast vilt när det behövs.

Tyvärr har vi idag väldigt dålig koll på vårt avelsmaterial när det gäller denna del och varken rasstandard eller avelstrategi tar upp ämnet löshundsarbete.

Filmen visar min Walle när han första gången provar en linbanebjörn

Träning

Man ska ha klart för sig att dessa hundar kräver mycket träning, likt en apporterande jaktlabrador som är ett heltidsjobb att få upp till elitklass. Om hunden ska bli bra behöver den många hundra träningsspår och mängder av verkliga eftersök. Det duger inte heller att sluta träna när hunden blivit vuxen eller erfaren. Mer om träning kommer längre fram här på bloggen..

Vilken ras ska man välja?

Tror man att man har intresset, tiden att träna och möjlighet till tillräckligt många eftersök är det fantastiska raser och du och din hund kommer bli oskiljaktiga vänner för en lång tid. Skillnaderna mellan raserna är små då de har samma ursprung och skiljdes för bara 100 år sedan. Hannoveranaren är nog lite lugnare i spåret medan Bayraren är lite mer på och
aktiv. Hannoveranaren är tyngre även om det inte skiljer så mycket i mankhöjd. Bayraren upplever jag som lite kvickare i rörelserna. Det finns betydligt fler parningar att välja på bland Bayrare än Hannoveranare där det sällan finns mer än en kull per år. I den kullen är ofta alla valparna tingade innan födsel. Se upp med att i Europa finns en oseriös parallell avel.

Alpländische Dachsbracke placeras i Sverige i Schweisshundklubben och har även den förmåga att utvecklas till en god eftersökshund om den tränas för det och endast används för eftersök. Dock är den lite för kortbent och för liten för eftersök enligt min åsikt.